Nya stjärnbilder?

Fick just ett SMS från maken som är ute och knallar med barnen i vintermörkret.

Barnen hade tittat upp mot stjärnhimlen och sedan konstaterat att de kunde se inte bara Karlavagnen, utan också Nallebjörnen och Sportbilen!

Jag vill också se de stjärnbilderna! Jag får ta och be dem peka ut dem för mig när jag kommer hem. :)

Inte förvånad

V såg på nyheterna med oss idag. Han betraktade bilderna av Tutanchamun som för första gången visats för allmänheten och sa sedan lillgammalt: "Ja, jag är inte förvånad! De dör ju till slut!"
Jo, det finns nog inte så mycket liv kvar i en mumie som är runt 3200 år gammal...

Uttalsträning

Lilla fröken E har varit hos logopeden på utredning. Till att börja med ska vi träna henne på ljudet "ffffffffffffffffffffff" eftersom det lätt blir "t" för henne. Hon är riktigt duktig, sätter tänderna
i underläppen och blåser ut "ffffffffff", "ffffffff", "fffffffe" "ffffffelicia", "ffffffffapelsin!"
Det är ju inte så lätt alltid... :)

Råttan Osts återkomst

Lilla E tappade bort sitt favoritgosedjur i somras - Råttan Ost. ("Alla råttor gillar Ost!" motiverar hon namnvalet med.)
Eftersom en kollega ändå skulle förbi IKEA så bad jag henne kika om de ännu hade kvar några råttor där. Idag så kom hon, gav mig gosedjuret och berättade att hon tvingats köpa 2 stycken till sina egna barn också - annars skulle hon inte haft nåt kvar till lilla E...
De är poppis bland barnen, de där råttorna. :)

Tandlöst

Unge herr V, numer skolpojk, håller på att tappa tänderna. Flera stycken har redan trillat bort, och senast i raden är en liten bissing i underkäken.
Igår satt han och vickade på tanden en lång stund innan han såg på mig och sa "Mamma, jag är allt din lille tandlöse pojk!" Sedan återgick han till att vicka vidare.

Visst är du min lille tandlöse pojk, och ack så stor du är!

Liten picanhavarning

Picanha må vara förödande gott, men det är också svårgrillat!
Eftersom så pass mycket fett sitter kvar så är det lätt hänt att man sätter eld på grillen när flottet droppar ner på en het yta.
Vi upptäckte att det var betydligt enklare att grilla picanhan i skivor så att bara en begränsad mängd fett kunde smälta bort i taget. Sedan får man vara beredd på att plocka undan skivor allt eftersom lågor börjar visa sig för att sedan lägga tillbaka dem.

Låt inte det lilla faktum att min aluminiumfolie smälte av värmen hindra dig från att grilla denna suveräna köttbit! :)

Picanha!

Picanha är min nya bekantskap inom matlagningen.
Det är rostbiffslock med fettkappan kvar, och numer förstår jag till fullo varför brasilianarna betalar mer för picanha än för oxfilé!

Jag hittade picanha på bit från Naturkött på ICA MAXI och tyckte det såg spännande ut. Att det sedan inte var så fasligt dyrt gjorde ju inte saken sämre. Däremot var det sämre med recept på svenska... BrazilianLinda lyckades ge mig en hel del inspiration, så till slut blev det så att jag gnuggade in picanhan med rejält med flingsalt, pepprade lite och brynte i smör i stekpannan. Sedan i med termometer och in i ugnen på lite varierande temperatur (hade lite brått så det fick bli ca 175 grader istf 120 som jag tänkt mig). Jag plockade ut den ur ugnen då termometern visade 62 grader och virade in den i folie en stund innan den skars upp i tunna skivor.
Hela härligheten serverades med pico de gallo, guacamole, stekt bönris, bönsallad och en grönsallad. Och så en flaska sydafrikanskt rödvin - Shiraz Viognier.

Jösses amalia vad gott det var! Saftigt, smakrikt och väldoftande. Och rabarberkakan med rabarber från odlingslotten satt inte så dumt efteråt... :)

Liten är stor

Lilla fröken E har nu blivit ordentligt firad i över en veckas tid. Hon har nämligen fyllt år!
Min lilla glittersessa visar numer upp fyra fingrar när man frågar hur gammal hon är, det är väldigt viktigt och hela världen måste ju få reda på att hon fyllt år. Berättar inte E för villt främmande människor så gör storebror V det åt henne.

Firandet inleddes helgen före den stora dagen, med korvkalas och tårta. Gäster var kusinerna, inklusive den bedårande lilla bebiskusinen som bara är en 6 veckor gammal, deras föräldrar, gudmor och hennes dotter. Dessutom kom gammelfarfar samt farbror A med och grattade. Barnen formligen studsade på väggarna efter all tårta och godispåsarna.

På själva födelsedagen så firades hon först på dagis och sedan med stort barnkalas! Lyckligtvis hade jag varit förutseende och bokat in kalaset på den lokala stormarknadens lekhörna. 12 busiga barn på en gång i vår lägenhet? Nej tack! E var i alla fall mycket nöjd med kalasandet, och även de små bustrollen till kompisar verkade nöjda.
Höjdpunkten och fnissattacken för oss vuxna bjöd kompisen A på när han då glassen serverades började filosofera över varför man inte ska låta glass smälta. "Om glassen smälter... Då gör det ont i snoppen!"

Till nästa helg bar det iväg på kalas hemma hos tvillingkompisarna. Därefter på kvällen kom farfar med fru och gratulerade. Dagen efter var det farbröderna och farfar med maka som dök upp på fika. När de hade åkt stack vi iväg och inhandlade varsin cykel till barnen. E fick en fin rosa med nallar, och V en "space agent"-cykel. Studsandet på väggarna från föregående helg upprepades för övrigt både lördagen och söndagen...

Gissa om mamma tycker att det räcker med festande för ett tag nu? :)

Köttbullar

Jag har till slut insett varför Mamma Scans köttbullar doftar så vedervärdigt när man öppnar paketet!
Enligt Expressen så friteras dessa köttbullar i talg. Urk...
Skönt att jag slutat handla dessa köttbullar sedan jag upptäckte de superläckra (om än dyra) köttbullarna från Gotland!

Sorg

Vi har sorg.
Tuss, trogen vän sedan 17 år tillbaka, orkade inte mer på lördagen.

Han ville inte äta trots att favoriträtterna erbjöds, drack minimalt med vatten och låg mest och vilade på och under en mjuk handduk, med nosen vilande mot bordsskivan. När han sedan lyckades ta sig upp på benen var han vinglig och hade svårt att ta sig mer än ett par steg fram innan han ville vila igen. Det var med tårar i ögonen som jag ringde veterinären och talade om att vi var på väg.
Strax före kl 19 somnade han in, min käre lille Tuss. Han bara kurade ihop sig lite extra i den varma gosiga filten när han fått sprutan, och sedan somnade han lugnt och stilla in i min famn medans jag vaggade honom och pratade med honom. Efteråt fick barnen komma in och klappa lite mer, de hade sagt hej då redan innan men jag ville inte att de skulle vara med just som Tuss fick sprutan. De vill att Tuss ska bli en blåbärsblomma, för då kommer han finnas överallt, i alla skogar.

Farväl Tuss. Ha det så skönt i katthimlen. Jag saknar dig...

En fjäril har landat

Lilla fröken E har fått pröva på ansiktsmålning. Hon ville vara fjäril, och visst blev hon söt?

Tuss som nakenkatt

Det är inte mycket kvar av min lille kisse...

Är det en Sphynx?

Tuss, katten i mitt hjärta, en långhårig 17 år gammal underbart snäll kisse, numer mager och lite trött, fick följa med mig till veterinären för undersökning igår. Väl där bad jag dem om hjälp med hans extremt toviga päls eftersom jag inte lyckats få bort tovorna. Det tog drygt 1,5 timme att få bort tovorna medelst helkroppsrakning och han protesterade inte ett dugg utan såg bara lite lidande ut. Djursjukvårdaren fick byta rakapparat två gånger och skär en gång.
Numer är han inte längre en fluffig, lurvig, kattherre med pondus, utan en utmärglad, naken speta, en sphynx (nakenkatt)... Stackars min lille norska skogis!
Fast jag misstänker att han kommer anse att detta är det skönare alternativet, tovorna drog något extremt i skinnet så till den grad att han hade svårt att röra sig och fått uttorkad hud.
Nu är instruktionerna från veterinären att göra hans sista tid så skön som möjligt då han redan uppnått en aktningsvärd ålder. Vi ska göda honom med sådant han gillar så han går upp i vikt och därmed mår bättre. Värdena från blodprovet såg ganska bra ut för övrigt, men han är lite uttorkad och måste förmås att dricka mer.
Jag undrar om hans favorit, köttfärs, skulle slinka ner med lite smör ovanpå?

Vad som åker in måste komma ut

Storebror V har haft ett par otrevliga upplevelser på sistone. Man får hoppas att han lärt sig något av dem.

Till att börja med så har han lärt sig vikten av att inte stoppa leksaker i munnen. Då kan det gå som häromnatten då han väckte oss klockan 01:30, halvt hysterisk över att ha svalt en leksak!
Jag konstaterade snabbt att plastleksaken i fråga inte satt och blockerade några luftvägar och lyckades utröna att det rörde sig om en liten platt pryttel på ca 3,5*2 cm. Hur farao han lyckats svälja den vet jag inte.
Efter ha snyftat fram informationen och pipit fram ett ynkligt "Mamma, kommer jag att döööö nu?" så säger den unge herrn att han är trött och ska sova lite; men då har han ju gjort mig tillräckligt orolig för att jag ska ta och ringa sjukvårdsupplysningen.

Efter 25 minuter av "Ni är nu placerad i kö, beräknad kötid är *paus* 10 minuter" så får jag prata med en mycket sympatisk och förstående sköterska som upplyser om att när Emil i Lönneberga åt ett mynt blev han rekommenderad att äta bullar av doktorn, och rekommendationen att äta nåt (förslagsvis sparris eller ananas) kvarstår än i dessa dagar.
Om han inte får ont i magen så är det troligtvis ingen fara och leksaken kommer komma ut andra vägen i sinom tid.

Så jag vacklar ut till sovrummet, väcker sonen och får honom att äta upp en hel burk med ananasbitar. En endaste bit lämnade han, då fick det inte plats mer i magen för att plastleksaken tog upp all plats, sa han, och efter detta somnade han och jag på stört.

Dagen efter så hade han dödsångest och ville till sjukhuset, trots att det inte gjorde ont i magen alls så det var ett himla schå att lugna honom fram tills leksaken kom ut. "Jag ska ALDRIG mer stoppa leksaker i munnen", försäkrade han mig. Jag undrar om man kan tro på det...

Bara dagen efter så hände nästa incident. V hojtade från badrummet och när jag kom dit visade det sig att han hade kräkts ner sig själv och sina kläder och golvet och tvättmaskinen. "Åh, nej, inte vinterkräksjukan" tänkte jag i mitt stilla sinne. Tack och lov var det inte det, lill-killen hade helt sonika stoppat in näven i munnen och pillat runt lite för långt bak och triggat kräkreflexen.
Sicken en alltså...

Numer har han lovat att inte stoppa händer eller leksaker i munnen och ser lätt panikartad ut när man påminner honom om löftet...

"Jag kan inte tåååva!"

E var upprörd över att V ville ha nattlampan tänd när de skulle sova i kväll. Till slut kom hon muttrandes "jag kan inte tååva när V har lampan tänn!" ut till oss i vardagsrummet, kröp upp brevid mig i soffan, kurade ihop sig en anings och somnade på tre röda sekunder.
Och i vardagsrummet var varenda lampa tänd! :)

När det regnar så öser det ner...

Maken har varit mellan arbeten ett tag nu, och han har tyckt att det varit ganska träligt att gå på intervjuer som aldrig blir nåt. Men så i onsdags vände det. Han var på 2 intervjuer (båda andra intervjuer) och kom hem med kontrakt att skriva på till ett uppdrag på 9 månader för konsultfirma A och betänketid till igår torsdag. Ganska uschlig lön med tanke på hans kompetens och sånt; men som arbetslös kan man inte vara petig. Därefter ringer det från en annan konsultfirma (firma B) och vill att han ska ta samma uppdrag, men för dem... Och med 17% högre lön än vad han skulle fått från den första firman. Det är ju inte så mycket att orda om, samma jobb men bättre lön - och kanske ett annat uppdrag med ytterligare bättre lönenivå.
Så M ringer upp A och tackar nej till uppdraget, varvid firman C, som ville ha tag i en underkonsult för ett uppdrag och anlitat A och B för detta, ringer upp och frågar varför han inte tagit jobbet, de vill nämligen verkligen gärna ha honom. Så M svarar att firma B ju lämnat ett mycket bättre erbjudande för samma jobb och ännu bättre villkor för ett annat uppdrag... Då får han veta att C inte bryr sig så mycket om HUR han ordnar det hela (dvs för deras del går det lika bra med att han är anställd av A som av B) och att de ska diskutera det på företag C och så ska de snacka igenom det hela med företag B.
Några timmar senare, just som vi är i färd med att storhandla inför påsk så ringer de igen från C. Med 58% mer i lön (!) än vad det första erbjudandet låg på så har han nu nappat på detta uppdrag.
Ibland är det himla bra att ha is i magen!

Jobb, jobb, jobb...

Det är officiellt nu... Dilberts boss existerar på riktigt och han jobbar på mitt företag! Han har klippt sig, men i övrigt så är han helt klart en äkta spetshårig chef.

"Jag tror ni klarar er utan mer resurser, ni kan ju jobba lite mer effektivt. Gör fler saker parallellt."

Ja, tjena... Den som är MINST inbokad av oss är den nyanställda tjejen och hon ligger på 187% efter tre veckor, och hon har inte ens börjat jobba än. Vilken chock hon kommer få. Vår huvudsaklige programmerare har blivit inbokad på 770% som mest en vecka, de flesta ligger han på över 500% och själv ligger jag konstant på ca 380%.

Så går det när bossarna konstant bestämmer att mer features ska in samtidigt som kravspecen försenas 3 månader och ingen vill medge att vi stackare som faktiskt ska programmera allting borde få lite utökad tid på oss för att kompensera den sena kravspecen.

Jag hoppas poängen går igenom imorgon på telefonkonferensen. Jag skulle vilja börja träffa mina barn igen under veckorna, lite innan de ska krypa i säng... Mer resurser, det är vad vi vill ha!

Fast kör han med sin vanliga rullvältsstil så kommer han sura på oss för att vi inte hunnit fixa alla de femtioelvatusen saker som vi skulle ha hunnit fixa hitintills på två pers och under en vecka. Håhåjaja... Är det nån som har en tidsmaskin till salu? Jag skulle behöva kunna jobba parallellt med mig själv i ett par upplagor de närmsta månaderna.

De var en kyckling som hette Gullefjun...

Igår åt vi kycklingvingar... Lilla E kastade sig över köttbitarna med en frenesi som gjorde att jag nästan trodde att hon skulle börja morra över maten, precis som katter och hundar kan göra när de har fått nåt riktigt gott.
Storebror V däremot, tvekade i det längsta över att sätta tänderna i sin kycklingvinge. Efter att ha knaprat i sig sina ugnsbakade potatishalvor och lite majs så petade han på vingen och så säger han till mig "Du mamma... Jag tycker synd om kycklingarna, för de måste dö för att vi ska få äta dem."
Därefter satte han tänderna i kycklingen och började äta.
Ja, vad säger man? Hur förklarar man att det är så en stor del av världen fungerar? (Och nej, att bli vegetarianer är inte en utväg för oss...)

E kan skriva

Lilla fröken E har igår visat mig hur man skriver hennes namn. Hon pekade nogsamt ut de tangenter som är bokstäver i hennes namn och så pekade hon på Google-sökrutan där hon skrivit in namnet. Det är en stolt liten tjej som satt vid datorn. Storebror behöver fortfarande hjälp för att skriva sitt namn, men så har han ett betydligt mer svårstavat namn förståss.

Lilla E och operationen

Lilla E har fått rör i öronen en fredag i början av månaden och har sedan dess inte varit sjuk en endaste gång! (Ta i trä!)

Det var en riktig upplevelse... Upp tidigt, ingen frukost, lämnade storebror på dagis och så iväg med mamma och pappa till sjukhuset. Hon var ändå vid ganska gott mod, kudden fick ju följa med! I alla fall var hon vid gott mod fram tills dess vi kom till parkeringen och pappa skulle ställa undan bilen. Då mörknade blicken något, men hon satt snällt i paraplyvagnen i alla fall medan mamma forsade fram med henne genom korridorerna. Det var när vi kom fram till väntrummet som hon bröt samman. MAMMA TOG MINA STÖVLAR OCH OVERALL! *WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!*
Hon vrålade så att jag trodde trumhinnorna skulle spricka och lugnade sig inte ens när pappa dök upp igen. (Jag hade flyttat på oss så vi inte skulle störa övriga barn.)
Inne hos läkaren som skulle göra en bedömning om operationen gjorde hon sitt bästa för att vråla på öronbedövande hon bara kunde och sparkade mot honom. Himla käck unge man har alltså...
Bedömningen var i alla fall att hon var så frisk som hon skulle bli trots att hon helgen innan börjat medicinera mot ytterligare en öroninflammation och var aningens rosslig i halsen.
Jag kånkade med henne upp till operationsavdelningens väntrum (JAG VILL INTE HA DIG MAMMA! DU ÄR DUM! *WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!*) och väl där lyckades jag avleda uppmärksamheten lite med hjälp av en McDonalds-leksak föreställande elefanten i Disneys Tarzanfilm. Vevade man runt svansen lite så skakade den. Pappa fick inte följa med upp utan gick ner till entrén för att läsa tidningen.
Därefter fick vi komma in på avdelningen och livet var lite roligare igen. Ett nattlinne fick man ju ta på sig, och mamma fick ha nåt fånigt plastskynke och så en blå plastmössa som såg ut som sådana där skoskydd. Det fick E att helt glömma hur arg hon varit, det och löftet om att hon skulle få glass efter att operationen var klar! Ett par barbiedockor, en plastdinosaurie och en leksaksbil senare så fick hon alvedon och lugnande i rumpan. Det var inte heller så poppis men glömdes ganska fort bort.
Att sedan få åka sängen bort till operationssalen var en riktig höjdare! Och sedan fick mamma lyfta lilla E med medhavd gosekudde och filt och allt till britsen och där låg hon med lysande ögon och verkade tycka att allt var toppen. I synnerhet när de visade upp den fina blå ballongen (handventilationsblåsan på anestesiapparaten) och bad henne blåsa upp den genom masken. Först fick hon blåsa själv, sedan sa de att nu kommer det blåsa lite på dig och slog på luftblandningen. Det bekom henne inte ett dugg, utan hon blåste och flåsade och blåste igen och tyckte det var superkul. Inte ens när läkaren sa att det skulle börja lukta som tuschpennor och slog på gasen så slutade hon flåsa och blåsa. Det tog bara en två, tre andetag innan ögonlocken började fladdra och så ett till innan hon sov. Lilla busan, hon sövde sig själv!
Jag fick sitta ute i uppvaket och vänta, men sedan kom de ut med henne. Två rör i öronen, inte så mycket gegga bakom nåt av dem men ett hade sett irriterat ut.
Hon hade fått lite krupphosta under operationen så de gav henne adrenalin att andas in på uppvaket och hon fick sova tills dess att hon vaknade av sig själv. Hennes vana trogen så var morgonhumöret inte det bästa, men det blev bättre så snart hon fått glass och saft. Och när de förvissat sig om att hon mådde fint så fick vi gå ner till pappa i entrén. Eftersom det var lunchdags så tyckte vi att det var lika bra att äta i lunchrestaurangen, och eftersom hon haft en jobbig dag så fick lilla E festa loss med sin favoritmat pannkakor, sylt och grädde! Inte så illa slut på den förmiddagen, eller hur?

Så var det slut...

2006 alltså. Vi har klarat av en whiskykryssning (och en 4:a 40-årig whisky som kostar £1000 flaskan är inte ett dugg godare än en 21-årig whisky för 800 kronor...) försenat födelsedagsfirande, julfirande, besök hos svärmor och så nyår utan att helt bränna ut oss.
Mathöjdpunkten i jul var skinkan från Percy's kött, en helt fantastisk produkt. Scans piggham kan slänga sig i väggen!
Mathöjdpunkten till nyår var oxfilé med getostgratinerat basilikamos i filodeg med balsamicosås. Mmmm... Och så ett gott rödvin till det.
V vaknade 23:55, precis lagom för att få uppleva raketerna. Han tyckte att det var helhäftigt att stå i fönstret med näsan pressad mot glaset och peka ut alla de olikfärgade explosionerna på himlen för oss föräldrar.
E sov tack och lov... Hon har blivit på tok för kvällspigg nu under ledigheterna. Det är pest att lägga henne, hon är bara uppe och springer hela tiden. Förhoppningen var att det skulle rätta till sig med de tidiga mornarna nu när dagis dragit igång, men tji har vi än så länge fått. Vi får se hur det här utvecklar sig. Någon gång måste ju ungen sova, eller?