Snart åker vi!

Barnvakt är ordnad (med backup om nöden kräver det) och om några timmar drar jag och M iväg på kryssning som han fått i 40-årspresent av våra kompisar. :)
Whiskyprovning (maken får dricka dubbel tror jag, jag gillar inte smaken nåt vidare), 3-rätters lyxmiddag med whiskytema, sjöfrukost och julbordslunch... Mmmm...
Vi ska BARA njuta! :)

Lilla E ska opereras

Vi åkte till Öron-näsa-hals avdelningen på det stora sjukhuset igår. Lilla E tyckte det var ganska kul att vara på tur med mamma, helt utan storebror och pappa!
Efter en stunds väntan i väntrummet, där hon snabbt konstaterade att det ju inte fanns några leksaker fastän det fanns lekbord och annat utställt, så fick vi komma in till doktorn som visade sig vara en ung tjej-doktor. E satt snällt i min famn medans doktorn kikade i hennes öron, men när hon skulle bli kikad i halsen så tog det stopp... Lilla underläppen åkte långt ut och darrade indignerat, och tänderna var hårt ihopknipna. Inte ens uppmaningar att gapa stort som ett lejon hjälpte - så till slut fick doktorn ta till lite milt tvång och pillade in en tungspatel mellan tänderna på henne så halsmandlarna kunde kontrolleras.
E var mycket irriterad i ungefär en minut och blängde ilsket på doktorn.

Senare visade hon mig att hon minsann kunde gapa så stort att man kunde se vad hon ätit till frukost... Men inte på befallning! :)

Det konstaterades i alla fall att E har så pass trånga örongångar att det inte är särskilt konstigt att varje simpel förkylning övergår i en smärtsam öroninflammation... För att hon ska hålla sig friskare så ska hon efter jul få operera in rör i båda öronen, precis som storebror fick för ett par år sedan. För hans del var det ett mycket bra beslut då hans hörsel blivit rejält lidande. Jag tror nog det är ett bra beslut även för Es del. Det är mycket vunnet om hon slipper få minst en öroninflammation varje månad, både för henne och för hennes föräldrar.

Efter jul är det dags...

Öroninflammationer är pest och pina

Lilla E har fått ytterligare en öroninflammation. Det började med att hon gnällde lite över öron som gjorde ont på söndagsförmiddagen, fick lite alvedon (för inte ska hon behöva gå med ont i öronen!) och sedan eskalerade det. Runt 3 på eftermiddagen var hon halvt hysterisk över sina otäcka öron, och hade det inte varit så att akutväntrumen runtom i stan varit fyllda med kräksjukepatienter så hade vi åkt in till lättakuten med henne. Nu blev det till att dopa henne med flytande ipren och natta henne vid 18 redan. Detta ledde naturligtvis till att hon vaknade vid 01 och sedan nattvandrade i princip en gång i kvarten fram till 03... Efter lite mer ipren så kräktes hon, jag hade inte insett att hon måste äta något för att klara av den medicinen, stackarn, men hon lyckades i alla fall pricka en bunke istället för golv eller säng. Hon släpade upp mig ett antal gånger eftersom hon var törstig, ville kissa, ville bajsa, ville kissa igen, ville nåt annat... Till slut lät hon mig i alla fall vara ifred, men hon är starkt misstänkt för att ha nallat ur pepparkaksburken under natten. Hon erkände att hon flyttat dit en stol, stått på den och lyft undan sakerna som låg ovanpå burken, samt lyft på locket. Men tagit pepparkakor? Nääääe?!? Inte hon inte, och titta så söta kissarna är när de vill gosa och inte kan man titta på mamma medans man säger att man inte tagit några pepparkakor, och ser du inte hur söta kissar vi har, mamma?
Det var knappt jag kunde hålla mig för skratt när jag såg hur hon undvek att möta min blick vid frågan om hon tagit några pepparkakor, och ännu mer komiskt blev det när hon desperat försökte kollra bort mig genom att prata om katterna istället. :)

Idag har i alla fall pappa gått till doktorn med henne och fått mer mediciner. Förhoppningsvis ska hon väl bli bättre nu.

Du är ju inte död!

"Du är ju inte död!", konstaterade V efter att jag på skoj lekt "död" genom att blunda och ha tungan i mungipan. "Jasså?", frågade jag, "varför tror du det?"
"Jo", sa han som om det vore en självklarhet, "du har ju skinn!"

Jag antar att man bara är död om man har hunnit bli ett skelett... :)

Inställt firande

Eftersom V fortfarande har feber så har vi ställt in allt fortsatt firande av M imorgon. Vi vill ju inte riskera att smitta gammelfarfar eller kompisarnas 3 månader gamla bebis! Nej, istället får det bli något annat närmare jul. Vi får se hur det blir.

Ur led är årstiden

Lilla E har hittat en nyckelpiga. Idag. I december!
Det är ju knappt det är hösttemperatur ens med dagstemperaturer som strävar mot ovansidan av 10-gradersstrecket, men en nyckelpiga... Det hade jag inte väntat mig i december.
Stackars lilla förvirrade insekt, det kan inte finnas så mycket bladlöss att äta just nu...

Presentkalendrar

Vilken besvikelse...

Jag hade köpt barnen varsin presentkalender. En med prinsesstema till lilla E (eftersom hon är tokig i allt som har med prinsessor att göra) och en Lego-kalender till V.

I Vs kalender fanns det en liten lego-gubbe med hjälm och spade, helcoolt tyckte han och satte snabbt ihop den själv.

I Es kalender däremot... Efter att ha konstaterat att det på insidan(!) av kalendern fanns skyddspapp som täckte alla luckorna och därefter avlägsnat detta så E kunde se vad hon fått, upptäckte vi att presenten var en (1!) ljusblå sko i barbiestorlek... Jag antar att den skulle föreställa Askungens sko, men ändå, kom igen nu... Askungens sko var dels i glas (gör skon i genomskinlig plast då åtminstone!), och dessutom fanns det en pligg i den på insidan som gjorde det omöjligt att få på skon på någon endaste dockfot.
E var märkbart besviken... Jag hoppas verkligen att innehållet skärper till sig, annars är detta första och enda julen som det blir den här sortens presentkalendrar hemma hos oss!

V och tomten

V har ett lite kluvet förhållande till det här med jultomten.

Första julen han var medveten om tomten (1 år, 4 månader gammal) så blev han väldigt konfunderad och bekymrad över att tomten själv inte fick några paket. Han delade ju bara ut dem till alla som var där. Därför tog V saken i egna händer och gav tillbaka lite av sina paket till tomten...

Andra julen somnade både han och lillasyster (som inte var så gammal då) innan hälften av klapparna var utdelade.

Tredje julen ville han inte lämna soffan utan satt och höll mig hårt i armen medans tomten delade ut klappar. Sedan slets alla paket upp under ooohn och aaahn.

Förra julen så var pappa tomte och V och E spelade med. Två månader senare anförtrodde han mig att det var pappa som hade varit tomte i julas, eftersom den riktige tomten annars inte skulle ha hunnit med alla barn, men jag fick inte berätta för pappa att V visste att det var pappa som var tomte. Snacka om genomskådad...

I år har han varit djupt bekymrad. Delvis över om tomten skulle ha fått brevet V ritat (den föreställer "en jättecool bil som kan flyga och som är röd och guld" och som V väldigt gärna vill ha). Dessutom har han varit bekymrad över att vi faktiskt inte har någon skorsten... Då kan ju inte tomten komma in till oss! Och vad skulle hända om man eldade i skorstenen?
Jag blev tvungen att lämna det lugnande beskedet då fick tomten minsann slippa bli sotig och smutsig och istället komma in genom balkongen. Det verkar ha fungerat som förklaring, men nu har jag en naggande föraning om att han kommer tvinga oss att ha balkongdörren öppen hela natten mot julafton... Huvva!

Det är inte lätt ibland

Jag har bokat tid hos tandläkaren efter att ha tuggat sönder en rotfylld tand. Det gör alltså inte ont, men det är vasst så tungan har fått skavsår! Det visade sig att min tandläkare på folktandvården ska sluta med sin allmänpraktik och satsa på specialistutbildning. Kul för honom, han är jätteduktig och kommer säkert bli en alldeles utmärkt specialist, men mindre kul för mig eftersom jag är lite tandläkarrädd och det tar på krafterna att byta tandläkare...
Efter att ha funderat en stund ringde jag min gamla tandläkare som blivit privattandläkare och bokade tid där istället. Henne vet jag att jag kommer att klara av ett besök hos då hon är den som hjälpt mig ur det värsta av min tandläkarrädsla. Det enda ställe som kommer göra ont nu är i plånboken.

Nu är det sjukt igen...

V är sjuk igen... När han vaknade vid 6-snåret så hade han huvudvärk, 39,8 i feber och tempen var på väg upp. Vatten, alvedon och lite mer sömn gjorde att han i varje fall kunde dricka morgonvällingen, men en stund senare började han klaga på att det fortfarande gjorde ont och att han frös. Eftersom febern fortfarande var hög fick han en ipren-supp. Då kom all välling han druckit 30 minuter tidigare i retur... Stackars lille V så ynklig han var!
Jag hoppas verkligen att det inte är kräksjuka han drabbats av, fast troligtvis är det nåt annat. Hoppas, hoppas...

Uppdatering: 40,7 hade han runt kvart i 5 på eftermiddagen, först då lyckades jag övertyga honom om att det vore klokt att få en ny iprensupp. Så sov han i en timme och nu är det ett helt nytt barn vi har här hemma. :) Från urvriden trasa till någotsånär pigg. Skönt...

Med bebis i magen

Jag måste bara få dela med mig av den underbara bild som V ritade för ett litet tag sedan.
Han har funderat mycket på det här med bebisar och hur de kommer till, och en dag satte han sig ner och ritade en bild av mig med honom som en liten bebis i min mage. Är den inte för underbar, säg?
Ännu roligare är det eftersom han aldrig varit mycket för att rita alls, men eftersom lillasyster älskar att rita så vill ju han också försöka sig på det hela. 

Hipp hipp hurra!

Nu har firandet av Ms 40-årsdag börjat (han fyller imorgon måndag). Eftersom jag varit på kurs sedan i tisdags så fick han ordna handlandet av mat och alkoholhaltiga drycker på fredagen, och så förberedde jag lammtaginen i största syltgrytan under fredagkvällen, lördagen ägnades åt tokstädande och så kom gästerna vid 17-snåret.

12 vuxna, 3 barn och 1 bebis totalt var vi... :)

Jag överdimensionerade bulgurkoket något hejdlöst, men det är inte lätt när receptet på förpackningen troligtvis är väldigt felberäknat, och jag glömde ställa fram den turkiska yoghurten jag tänkt servera till, men i övrigt var det fantastiskt gott! Vinet M köpt passade ypperligt till maten, tårtorna var jättefina (köpes - för inte skulle jag ha hunnit med att baka tårtor denna jäktade dag!) och alla var glada och nöjda.

M fick ett elpiano av sina syskon och föräldrar + deras respektive, en whiskyprovarresa på Vikinglinjen för två av ett kompisgäng, en legobyggsats som V nu har lagt beslag på med motivationen "Det är en leksak, så då är det jag som fått den!" och flera flaskor whisky. Av mig fick han en platt skärm, fast den fick han för någon vecka sedan som tidig present... :) Helt klart en superdag! Barnen kom inte i säng förrän runt 22:30, och då slocknade de på nolltid medans gästerna satt kvar i vardagsrummet och smuttade whisky, spelade piano och umgicks.

Nästa helg kommer de som inte fick plats den här gången... Whee! Fast det blir lite färre personer då, tack och lov. Och inte har jag någon kurs som tar all ork för mig innan dess. :)

Tilläggas bör kanske att jag från en bekant fick kommentaren "Men inte kan väl M fylla 40?!? Hade du sagt 30 hade jag gått på det. Jag hade undrat, men jag hade gått på det..." Den kommentaren njöt M mycket av när jag refererade den åt honom... ;)

Gnäll och suck...

Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar att hosta, snora och känna mig trång i luftvägarna. Jag hatar att inte orka med allt det jag borde orka med och jag avskyr verkligen att ha ont i halsen.
Kan inte någon tycka rejält synd om mig och bädda ner mig i en säng och pyssla om mig? Istället får jag morgonpigga småkottar som drar i mig och vill ha min uppmärksamhet.

Lilla E har i alla fall vant sig vid att få ögonen tvättade så när hon vaknade släpade hon med mig till badrummet för att jag skulle kunna fixa till hennes ögon. Det ser betydligt bättre ut nu i alla fall. Skönt!

Vilken sjuklig familj vi är...

Katten Tuss, 16 år ung, har spenderat en natt hos veterinären. Anledning var att han tidigare haft lite högre njurvärden då han var inne för behandling för ett fult sår, och på återbesöket upptäcktes det att han även hade ett blåsljud på hjärtat.
Njurvärdena var fortfarande lite förhöjda, liksom levervärdena, sköldskörtelvärdena och blodsockernivån... Men de var inte tokhöga i alla fall, och om vi medicinerar honom för hjärtmuskelsjukdomen och ger honom dietkost så är det troligt att han kommer stabilisera sig då de förhöjda värdena troligtvis delvis är orsakade av hans aktningsvärda ålder samt av hans hjärtproblem.

Jag hoppas att han kommer må bättre nu, det vore väldigt sorgligt om han gick bort nu, strax efter att katten Skorpan dött som en följd av komplikationerna han fick av sin diabetes...

Jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött... Zzzzz...

Det är hemskt vad trött man blir när nattsömnen störs hela tiden. Både E och V nattvandrade för ovanlighetens skull i natt och hamnade i våra sängar efter att först ha väckt mig för att få hjälp i badrummet. Dessutom väckte jag mig själv ett par gånger genom att jag hostade så in i bängens. Man vänjer sig snabbt av med vaknätter när man är bortskämd med barn som sover snällt hela natten.
Nu känns det som om ett litet monster står innanför ögonen och hamrar på dem. Blä!

E har i alla fall får medicin både mot ögoninflammationen och öroninflammationen, så nu ska hon snabbt bli bättre hoppas jag. Sedan kanske jag ääääntligen får sova en hel natt igen och kunna ligga på hela sängens yta! Att så små kottar kan norpa åt sig så mycket utrymme, när jag vaknade låg jag som ett streck längs med yttersta kanten på sängen...

Det är ännu mer synd om lilla E...

Nu har Lilla E drabbats av en rejäl ögoninfektion, och ovanpå det så misstänker jag nu att hon fått ytterligare en öroninflammation... I natt har hon sovit oroligt och började oja sig över sitt öra. Det finns ju ingen anledning till att hon ska behöva ha ont (och hon håller hela familjen vaken med sitt gråtande) så vi beslöt att försöka få i henne en skvätt alvedon. Först verkade hon vara med på noterna, det onda ville hon inte ha kvar, men trots att hon var sömndrucken så var det var lögn att få henne att dricka upp alvedonet. "Nej, nej" hojtade hon och borrade ner huvudet i kudden och strax därefter snyftade hon efter alvedon igen.
Efter flera övertalningsförsök så bestämde vi oss för att ge henne ett stolpiller istället. Då sprattlade hon värre än en fisk som fastnat på kroken och lyckades nästan ge mig en blåtira med sina sparkar. Det känns grymt, men eftersom alternativet var en genomhemsk natt för henne och sömnbrist för hela familjen, så höll vi tillslut i henne och gav henne stolpillret. "Dumma mamma! Dumma pappa! Gå, gå!" vrålade hon när vi var klara. Fast nu har hon tystnat och hon sover lugnt igen.
Jag känner mig som en skurk, trots att jag vet hur ont hon annars skulle ha haft...

Det är synd om lilla E...

Lilla E, 3 år, gullunge, sötnos, bestämd och (inte alltid) skönsjungande yngsta barn i familjen har fått exem... Hennes söta små stortår har fått undersidan skinnflådda så att det bildas självsprickor på tårna, det finns röda exemblaffor i huvudsak på armar, ben och rumpa... Och blir hon blöt eller svettig så kliar det så att hon river sönder huden med sina vassa naglar. :(
Det räcker med att hon har för varmt täcke för att hela natten ska vara förstörd.
Doktorns råd blev att smörja, smörja och så smörja lite till, så nu har vi inlett en regim med total inkladdning två gånger om dagen. Först lite kortisonsalva i ett tunt lager på själva exemen, sedan på med en hel massa miniderm. Det ser precis ut som fyllningen i gräddbullar (mumsmums alltså), så lilla E ligger och fnissar medans mamma geggar in henne med låtsas-gräddbullar! Då glömmer hon att minidermet kan svida lite där hon kliat sönder sig och hjälper till och med till att smörja in magen. Det är inte alltid så lätt att vara liten...

Vad gör du för att rädda världen, lille vän?

Det är stora rubriker i dagstidningarna angående hotet mot klimatet och FN-konferensen på det temat.

KATASTROF!

UNDERGÅNG!

ÖVERSVÄMNING!

SVÄLT!

VÄRMEBÖLJA!

ISTID!

Det säljer lösnummer antar jag, men faran finns ju där så det börjar bli hög tid att fundera över sina levnadsvanor och se över vad man kan göra så att vi slipper åka skridsko till jobbet runt midsommar, och isbjörnar och valrossar slipper drunkna.

Vad gör vi då i min familj för att spara på energi och rädda miljön?

• Vi har lågenergilampor i de flesta lamporna hemma.
• Vi diskar det allra mesta i diskmaskinen och diskmaskinen är AAA-klassad och drar mycket lite vatten.
• Vi tvättar fulla maskiner i en A-klassad tvättmaskin och hängtorkar tvätten (torktumlaren gick sönder - det är en kombimaskin, men den tvättar helt ok i alla fall).
• Vi har bytt till en bil som inte slukar fullt så mycket bensin per mil som den förra.
• Datorerna är under uppgradering så att vi får färre burkar och med elsnålare skärmar. (M har ögonen på en tunn klient som han är sugen på att införskaffa. Den har ju dessutom fördelen att den är tyst.)
• Elementen står oftast på mycket låg nivå; det blir ändå värme genererad från köket, datorerna, tvättmaskinen och oss själva... Dessutom stiger värme så vi har ofta varmare än vi behöver då grannarna under brassar på.
• Vattenkokaren nyttjas varje gång vi ska värma till allehanda sorters kokvatten och kastrullerna har lock på förutom när det är pasta som kokas.

Kylskåp och frys skulle inte må illa av att bytas ut, de är ändå lite till åren, men eftersom det är en hyresrätt så känns det inte lika motiverat att betala pengar för att uppgradera värdens vitvaror...

Imse vimse

E gillar att sjunga...

Pinnte pinnte pindeln va tå butig

tätta uttå tån

ne kom tolen tänte bått allt ten

pindel pindel pindeln tätta utt igen!

På kylaggregatsfronten intet nytt

Northern Lights är (fortfarande) nere eftersom kylan i ludds datorhall inte räcker till.

Trolig tid för kylans återkomst beräknas till nån gång i mitten av nästa vecka. Suck...

Däggdjur

V har varit på dinosaurieutställning och berättade igår om sådant han lärt sig om skillnaden mellan dinosaurier och däggdjur.

Mamma, vet du vad? Alla däggdjur har hår! Jag har hår, du har hår, pappa har hår och lillasyster har hår!

Sedan funderade han en liten stund innan han fortsatte.

Men du, igår såg jag en farbror och han hade INGET hår! Han var inte ett däggdjur!

Behöver jag tillägga att det var hemskt svårt att låta bli att skratta? :)

Snöstorm!

Förra veckan var lite utmattande. Ingen har väl missat att stockholmsområdet drabbades av snökaos på onsdagen? Det började med en fin morgon, så jag tog lågskorna på mig till jobbet. Halt var det, och lite snöfall då och då, men inget att tala om.

Klockan 16 tänkte jag att det nog vore klokt att åka hem så att jag hade dubbel tid på mig till hämtning på dagis - det borde räcka, det var ju ingen nederbörd att tala om, den skulle ju komma till kvällen/natten.

Bussen tog ganska god tid på sig innan den dök upp, men inte extremt mycket. Däremot så insåg jag redan efter 200 meter att hemfärden skulle ta tid... Då halkade och kanade bussen runt i en korsning och höll på att inte komma därifrån. Det tog över 50 minuter att ta sig till Solna station, en resa som i vanliga fall går på ca 15 minuter. Sedan rusade jag nedför rulltrappan och hann precis med ett norrgående tåg. Tur det, det var ett av de sista som gick.
Vid Sollentuna C var det full snöstorm, blåsigt som f-n och fullt med människor som stod och trampade, frös och väntade på bussen. Det började dra ihop sig för mig tidsmässigt, jag måste ju hämta på dagis innan de stängde! När jag väntat länge, länge och ingen buss synts till på någon linje så lättade snöfallet temporärt och jag kunde konstatera att det lilla jag såg av biltrafiken på vägarna runtom gick i krypfart. Även om det kom en buss så skulle jag knappast ta mig hem i vettig tid i alla fall, och det fanns tydligen de som redan väntat i över en timme på en buss.

Mina fötter var som isbitar och jag började bli lite orolig över hur mina tår mådde... Att promenera hem var inte lämpligt i de skorna, så jag fick rusa in i centrum, in i sportbutiken där jag haffade en expedit och lyckades fräsa fram "Vinterkängor! Fort! Jag fryser och måste hämta på dagis!"

Det var det snabbaste köp av kängor jag varit med om... Med nya kängor, mössa, vantar och extra varma sockar så började jag trava hemåt genom snöstormen. Jag kunde snabbt konstatera att min promenadtakt var snabbare än bilarnas krypfart och att bussar stod tvärs över vägen och blockerade trafiken, att bilar inte klarade av att ta sig upp för minimala backar och att det kort sagt var kaos...

När jag runt 1,5 timme efter dagis stängningsdags kom fram och hämtade 2 stycken trötta men glada barn visade det sig att jag inte ens var sist. Det fanns 3 stycken personal kvar istället för 1, de hade helt enkelt inte klarat av att ta sig hem! Tydligen hade allihopa haft det ganska mysigt och smaskat frukt och kex medans de inväntade att barnen skulle hämtas.
Totalt tog det mig 3,5 timmar att ta mig hem, men det "normala" den dagen var runt 6 timmar... Inte konstigt att många stannade hemma dagen därpå (inklusive jag - jag hade sträckt mig illa och klarade inte av att sitta den dagen).

Jag är glad att jag lät bilen stå, att köra hade inte varit roligt trots att vi hade dubbdäck på...

Och det blev tyst...

Idag har vi skruvat dator.

Jag har med Ms hjälp (han höll i skruvar och hämtade skruvmejslar) bytt strömaggregat och två fläktar i min dator. Det viner lite om den fortfarande, men den är betydligt tystare än tidigare nu! Hurra! Nu kanske jag kommer slippa känna det som att det är ett konstant tjut i öronen efter man gått från datorrummet. Tinnitus är ju inte direkt eftersträvansvärt.

Besök i Berwaldhallen

Igår (tisdag) hade jag ledigt från jobbet för att kunna följa med dagisbarnen på utflykt till Berwaldhallen! V var alldeles till sig av förtjusning. Dels skulle mamma följa med, dels skulle han få picknick och så skulle han få pröva att spela instrument och få lyssna lite medans orkestern på 102 musiker tränade.
Men det mest spännande av allt var nog att han skulle få åka buss och tunnelbana!

Det var 10 busiga och spralliga dagisbarn och 4 vuxna som begav sig iväg på morgonkvisten. Vi kom lagom fram för att äta vår medhavda matsäck i Berwaldhallens foaje och sedan fick barnen rusa runt lite och springa av sig den värsta energin. Därefter gick vi på tur i kulvertar och gångar och prövade på att spela på gurkor, tamburiner, koskällor, maraccas och sådant. Jättekul tyckte alla barnen. Sedan var det dags att tassa in i konsertsalen där det övades för fullt. Just som vi skulle till att sätta sig så avslutade diregenten stycket de övade på, vände sig till oss och vinkade upp alla barnen på scenen istället. Han tyckte att vi skulle få komma riktigt nära, så alla barn och vuxna fick ta sig mellan instrumenten på scen och sätta sig längst bak, med riktigt bra utsikt över vad som hände. Eftersom stycket de övade på var lite väl avancerat för 5-åringar så tog de dessutom och spelade lite Mozart för oss. Väldigt mysigt och uppskattat, även om barnen blev lite otåliga mot slutet.
Då vi var på väg ut igen så frågade jag V "Ska du inte säga tack till farbrorn som dirigerade orkestern, för all den fina musiken de spelade för oss?" Det tyckte V var en himla bra idé, så han ålade sig fram mellan alla vuxna och kastade sig fram och gav dirigenten en bamsekram och sa "Tack, tack!" När han fick klart för sig att dirigenten inte talade svenska så började han hojta "Fank jo!" istället, det är ungefär det enda han kan säga på engelska, i alla fall det enda han vet vad det heter i alla fall. :)

Efter en liten fikapaus så fick så barnen prova på att spela lite riktiga orkesterinstrument, nämligen valthorn och fiol. Det visade sig att V har talang för valthorn, han lyckades få hur mycket ljud som helst ur det medans de andra bara lyckades puffa fram några korta tut ur den. Jag antar att jag kommer bli tvungen att skaffa en villa om han ska börja spela nåt sånt. Det finns väl inte några el-valthorn på marknaden? Med hörlurar helst så grannarna inte blir tokiga på oss...

Det var en bunt nöjda men trötta barn som återvände till dagis. Flera stycken somnade på bussen, och V sov så gott så i min famn ända tills det var dags att kliva av. På hela taget en väldigt lyckad dag! :)

Dagens roliga

En hel del mysiga och tokiga bilder av saker som folk satt på sina katter hittar man på hemsidan "Stuff on My Cat". :) Kolla i synnerhet in kattegorien "Best of 2005". Jag gillar bilden med katten i fjädrar, men skulle jag sätta på en av mina katter en fjäderboa så skulle den bli demolerad på nolltid...

Söndagsmiddag

Söndagens middag blev lammkotletter med citron och honungssås som jag hittat på Arlas receptsite. Mycket gott, fast jag serverade med potatisklyftor och gröna bönor istället för pasta! E åt och smaskade medans hon deklarerade att hon var en "söttätate" (köttätare alltså) och V berättade om att Tyrannosaurus Rex hette Vasstand egentligen och att han var Vasstand och det hade han sagt till farbrorn på museet. De hade fått följa med på en guidad tur och enligt maken så hade de inte sett så värst intresserade ut, men de måste nog ha snappat upp en hel del. All denna kunskap försökte de på en gång förmedla till mig. Sötnosar!

En dinosaurie bekänner

Jag har haft nätaccess länge, länge nu, sedan väl före de första webbservrarna kom till Sverige. Jag har mailat och muddat, skrivit i forum, programmerat, sökt info, umgåtts och lärt känna nya människor via internet. Jag har kurerat mig från dataspelsberoende (när man drömmer om små @ som slår ihjäl l med hjälp av sin trogna d har man drabbats av nethackberoende... ;) och lyckats få en i mitt tycke ganska vettig balans mellan RL och nätet.
Helt klart är jag en uråldrig dinosaurie på internetscenen och ändå är detta den första blogg jag startat. Jag har väl varit lite misstänksam, inte kan de väl vara så roliga de däringa bloggarna. Fast det kanske de är ändå. Så länge man lever så får man se... :)
Egentligen borde jag väl uppdatera familjens (läs: mina) hemsidor och sånt, de har legat nere fasligt länge nu om man bortser från en mycket taffligt gjord receptsida. Kanske sen, när jag städat och bloggat och laddat ner bilder och fixat med krukväxterna, hängt tvätt, lagat mat, sett film och allt det där andra man bara måste göra.
Nä, städning och tvätt måste nog fixas i alla fall. Snart nog kommer maken hem med barnen från ett besök på Naturhistoriska. Dottern tyckte sist hon var där att mammutskelettet måste ha varit väldigt hungrigt...