Igår åt vi kycklingvingar... Lilla E kastade sig över köttbitarna med en frenesi som gjorde att jag nästan trodde att hon skulle börja morra över maten, precis som katter och hundar kan göra när de har fått nåt riktigt gott.
Storebror V däremot, tvekade i det längsta över att sätta tänderna i sin kycklingvinge. Efter att ha knaprat i sig sina ugnsbakade potatishalvor och lite majs så petade han på vingen och så säger han till mig "Du mamma... Jag tycker synd om kycklingarna, för de måste dö för att vi ska få äta dem."
Därefter satte han tänderna i kycklingen och började äta.
Ja, vad säger man? Hur förklarar man att det är så en stor del av världen fungerar? (Och nej, att bli vegetarianer är inte en utväg för oss...)
2007-02-20
E kan skriva
Lilla fröken E har igår visat mig hur man skriver hennes namn. Hon pekade nogsamt ut de tangenter som är bokstäver i hennes namn och så pekade hon på Google-sökrutan där hon skrivit in namnet. Det är en stolt liten tjej som satt vid datorn. Storebror behöver fortfarande hjälp för att skriva sitt namn, men så har han ett betydligt mer svårstavat namn förståss.
Lilla E och operationen
Lilla E har fått rör i öronen en fredag i början av månaden och har sedan dess inte varit sjuk en endaste gång! (Ta i trä!)
Det var en riktig upplevelse... Upp tidigt, ingen frukost, lämnade storebror på dagis och så iväg med mamma och pappa till sjukhuset. Hon var ändå vid ganska gott mod, kudden fick ju följa med! I alla fall var hon vid gott mod fram tills dess vi kom till parkeringen och pappa skulle ställa undan bilen. Då mörknade blicken något, men hon satt snällt i paraplyvagnen i alla fall medan mamma forsade fram med henne genom korridorerna. Det var när vi kom fram till väntrummet som hon bröt samman. MAMMA TOG MINA STÖVLAR OCH OVERALL! *WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!*
Hon vrålade så att jag trodde trumhinnorna skulle spricka och lugnade sig inte ens när pappa dök upp igen. (Jag hade flyttat på oss så vi inte skulle störa övriga barn.)
Inne hos läkaren som skulle göra en bedömning om operationen gjorde hon sitt bästa för att vråla på öronbedövande hon bara kunde och sparkade mot honom. Himla käck unge man har alltså...
Bedömningen var i alla fall att hon var så frisk som hon skulle bli trots att hon helgen innan börjat medicinera mot ytterligare en öroninflammation och var aningens rosslig i halsen.
Jag kånkade med henne upp till operationsavdelningens väntrum (JAG VILL INTE HA DIG MAMMA! DU ÄR DUM! *WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!*) och väl där lyckades jag avleda uppmärksamheten lite med hjälp av en McDonalds-leksak föreställande elefanten i Disneys Tarzanfilm. Vevade man runt svansen lite så skakade den. Pappa fick inte följa med upp utan gick ner till entrén för att läsa tidningen.
Därefter fick vi komma in på avdelningen och livet var lite roligare igen. Ett nattlinne fick man ju ta på sig, och mamma fick ha nåt fånigt plastskynke och så en blå plastmössa som såg ut som sådana där skoskydd. Det fick E att helt glömma hur arg hon varit, det och löftet om att hon skulle få glass efter att operationen var klar! Ett par barbiedockor, en plastdinosaurie och en leksaksbil senare så fick hon alvedon och lugnande i rumpan. Det var inte heller så poppis men glömdes ganska fort bort.
Att sedan få åka sängen bort till operationssalen var en riktig höjdare! Och sedan fick mamma lyfta lilla E med medhavd gosekudde och filt och allt till britsen och där låg hon med lysande ögon och verkade tycka att allt var toppen. I synnerhet när de visade upp den fina blå ballongen (handventilationsblåsan på anestesiapparaten) och bad henne blåsa upp den genom masken. Först fick hon blåsa själv, sedan sa de att nu kommer det blåsa lite på dig och slog på luftblandningen. Det bekom henne inte ett dugg, utan hon blåste och flåsade och blåste igen och tyckte det var superkul. Inte ens när läkaren sa att det skulle börja lukta som tuschpennor och slog på gasen så slutade hon flåsa och blåsa. Det tog bara en två, tre andetag innan ögonlocken började fladdra och så ett till innan hon sov. Lilla busan, hon sövde sig själv!
Jag fick sitta ute i uppvaket och vänta, men sedan kom de ut med henne. Två rör i öronen, inte så mycket gegga bakom nåt av dem men ett hade sett irriterat ut.
Hon hade fått lite krupphosta under operationen så de gav henne adrenalin att andas in på uppvaket och hon fick sova tills dess att hon vaknade av sig själv. Hennes vana trogen så var morgonhumöret inte det bästa, men det blev bättre så snart hon fått glass och saft. Och när de förvissat sig om att hon mådde fint så fick vi gå ner till pappa i entrén. Eftersom det var lunchdags så tyckte vi att det var lika bra att äta i lunchrestaurangen, och eftersom hon haft en jobbig dag så fick lilla E festa loss med sin favoritmat pannkakor, sylt och grädde! Inte så illa slut på den förmiddagen, eller hur?
Det var en riktig upplevelse... Upp tidigt, ingen frukost, lämnade storebror på dagis och så iväg med mamma och pappa till sjukhuset. Hon var ändå vid ganska gott mod, kudden fick ju följa med! I alla fall var hon vid gott mod fram tills dess vi kom till parkeringen och pappa skulle ställa undan bilen. Då mörknade blicken något, men hon satt snällt i paraplyvagnen i alla fall medan mamma forsade fram med henne genom korridorerna. Det var när vi kom fram till väntrummet som hon bröt samman. MAMMA TOG MINA STÖVLAR OCH OVERALL! *WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!*
Hon vrålade så att jag trodde trumhinnorna skulle spricka och lugnade sig inte ens när pappa dök upp igen. (Jag hade flyttat på oss så vi inte skulle störa övriga barn.)
Inne hos läkaren som skulle göra en bedömning om operationen gjorde hon sitt bästa för att vråla på öronbedövande hon bara kunde och sparkade mot honom. Himla käck unge man har alltså...
Bedömningen var i alla fall att hon var så frisk som hon skulle bli trots att hon helgen innan börjat medicinera mot ytterligare en öroninflammation och var aningens rosslig i halsen.
Jag kånkade med henne upp till operationsavdelningens väntrum (JAG VILL INTE HA DIG MAMMA! DU ÄR DUM! *WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!*) och väl där lyckades jag avleda uppmärksamheten lite med hjälp av en McDonalds-leksak föreställande elefanten i Disneys Tarzanfilm. Vevade man runt svansen lite så skakade den. Pappa fick inte följa med upp utan gick ner till entrén för att läsa tidningen.
Därefter fick vi komma in på avdelningen och livet var lite roligare igen. Ett nattlinne fick man ju ta på sig, och mamma fick ha nåt fånigt plastskynke och så en blå plastmössa som såg ut som sådana där skoskydd. Det fick E att helt glömma hur arg hon varit, det och löftet om att hon skulle få glass efter att operationen var klar! Ett par barbiedockor, en plastdinosaurie och en leksaksbil senare så fick hon alvedon och lugnande i rumpan. Det var inte heller så poppis men glömdes ganska fort bort.
Att sedan få åka sängen bort till operationssalen var en riktig höjdare! Och sedan fick mamma lyfta lilla E med medhavd gosekudde och filt och allt till britsen och där låg hon med lysande ögon och verkade tycka att allt var toppen. I synnerhet när de visade upp den fina blå ballongen (handventilationsblåsan på anestesiapparaten) och bad henne blåsa upp den genom masken. Först fick hon blåsa själv, sedan sa de att nu kommer det blåsa lite på dig och slog på luftblandningen. Det bekom henne inte ett dugg, utan hon blåste och flåsade och blåste igen och tyckte det var superkul. Inte ens när läkaren sa att det skulle börja lukta som tuschpennor och slog på gasen så slutade hon flåsa och blåsa. Det tog bara en två, tre andetag innan ögonlocken började fladdra och så ett till innan hon sov. Lilla busan, hon sövde sig själv!
Jag fick sitta ute i uppvaket och vänta, men sedan kom de ut med henne. Två rör i öronen, inte så mycket gegga bakom nåt av dem men ett hade sett irriterat ut.
Hon hade fått lite krupphosta under operationen så de gav henne adrenalin att andas in på uppvaket och hon fick sova tills dess att hon vaknade av sig själv. Hennes vana trogen så var morgonhumöret inte det bästa, men det blev bättre så snart hon fått glass och saft. Och när de förvissat sig om att hon mådde fint så fick vi gå ner till pappa i entrén. Eftersom det var lunchdags så tyckte vi att det var lika bra att äta i lunchrestaurangen, och eftersom hon haft en jobbig dag så fick lilla E festa loss med sin favoritmat pannkakor, sylt och grädde! Inte så illa slut på den förmiddagen, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)