Farfars begravning

Farfars begravning blev precis som han ville. När allt kom omkring så hade han faktiskt detaljplanerat det hela, vilket säkert kändes skönt både för hans söner (min pappa + bröder) och för prästen.
Musiken, dikterna, vad som skulle sägas. Allt hade han bestämt själv.
Kyrkan var full av folk. Familj, vänner och gamla kollegor tog farväl. Mina barn uppförde sig i det närmaste exemplariskt både i kyrkan och efteråt, även om de tyckte det blev lite tråkigt tidvis. Inte illa för en 8-åring och en 6-åring som knappt kunde nå att se över kyrkbänken.
Lilla E blev lite orolig över mina tårar vid ett tillfälle, så hon satt och kramade mig en lång stund. Sötnosen...
Under mottagningen i församligshemmet så hölls det massor av tal. Det var mysigt att höra hur mycket farfar hade betytt för sin omgivning. Han blev ju ändå nästan 90 år, och dessa år hade han sett till att fylla med massor av aktiviteter och sociala tillfällen.
Efter mottagningen åkte vi hem till farfars lägenhet och åt middag på de snittar och tårtor som blivit över. Vi drack vin och delade med oss av våra minnen av farfar. Vi kom inte hem förrän runt 9-snåret, och barnen var utmattade. (Visst var de fina, mina små barn?)

Vila i frid nu, farfar Gunnar...